Psykoterapimässan – detta kan vi lära oss av våra svenska kollegor

Psykoterapimässan

– detta kan vi lära oss av våra svenska kollegor

Denna artikel var publicerad i den tyska tidskriften »Psychotherapie Forum Supplement« Vol. 12, No.2, 2004, sid 72–73.
Översättning: Joachim Volckerts. INSIKTEN 4/04.

Originalartikeln på tyska (pdf).

En Psykoterapimässa finns det inte någonstans i världen utom i Sverige, där den äger rum vartannat år sedan år 2000 och så ska det fortsätta eftersom framgången är både tydlig och mätbar.

Jag var själv på mässan för andra gången. Till skillnad från hur det var för två år sedan, när alla informationsstånd stod trångt och de parallella seminarierna ägde rum på olika platser i Stockholm, kunde den nu använda Stockholmsmässans lokaler erbjuda tillräcklig plats. Det var svårt att föreställa sig hur dessa rum skulle kunna fyllas av vår närvaro när man såg mässan från pendeltåget. Och faktiskt behövde endast en mindre del av mässans utrymme användas.

Vad är receptet för denna framgång? De samtal jag hade med mina lågprofilerade kollegor Birgitta Elmquist –Sveriges EAP-representant – och Ulla Grebo – initiativtagare och ansvarig – fick mig att långsamt inse att det mesta gått mig förbi vid mitt förra besök.

Hur organiseras en sådan kongress så att den inte går med förlust?

Man har ju ändå hyrt den största lokal som finns på orten? Helt enkelt genom att alla – bokförlag, organisationer eller institutioner – som vill representeras med ett informationsstånd och/eller föredrag i förväg betalar en hyra som täcker samtliga kostnader inklusive teknisk apparatur.

Hur åstadkommer man att alla viktiga inrättningar, institutioner och utbildningsorganisationer verkligen är företrädda?

Om man lyckas vinna högt kvalificerade och väletablerade psykoterapiföreningar, institutioner, universitet, stora bokförlag och statliga institutioner, så blir det en ära och ett publicitetstillfälle att synas tillsammans med de väletablerade. Detta ställer samarbetsviljan hos många kollegor i fokus samtidigt som det framtvingar gränsdragningar som garanterar kvalitet. Därför uteslöts också en del organisationer, bl a organisationen Huma Nova, vars etiska nivå kommit att sättas i fråga genom alltför många klagomål på etisk standard.

Alle de som i Sverige har ett namn inom området psykoterapeutisk behandling var på plats. Ulla berättar, inte utan stolthet, att denna kongress håller mycket hög nivå när det gäller vetenskaplig kvalitet – forskare och lärare som är kända i hela Europa håller föredrag, seminarier och gemensamma debattpaneler. Konkurrensen om den omfattande publiciteten kring denna kongress bidrar förståss till detta.

Hur intresserar man allmänhet och politiker för psykoterapi?

Också här krävs kreativitet. Denna gång har Ulla lyckats engagera en i Sverige känd film- och teaterregissör som frimodigt medgav att hon som dotter till en schizofren mor hade att tacka för sin terapi för att hon kunnat leva ett kreativt, sunt och lyckligt liv.

De kvinnliga politiker från olika partier som inbjudits var lätta att övertala att stå till förfogande för frågor och svar, en till två timmar. Jag frågar Ulla hur hon burit sig åt att locka de politiska partiernas företrädare att medverka. Enkelt, ler hon illmarigt. Hon följer mig till ett plakat vid hennes informationsstånd – Psykoterapistiftelsen (en nybildad stiftelse som nu står som arrangör för mässans organisation och ekonomi) och visar mig en mikrofon och en skylt med en tidsplan illustrerad med partinamn och foton av deltagande politiker. Man övertygar först en – hon visar ett känt namn från ett stort politiskt parti – och ger henne tid och plats på mässan. Sedan ringer man till nästa politiker och talar om vem som ställer upp och ger ett erbjudande att erbjuda tid och plats. Samtliga partier tackade ja till erbjudande om medverkan och ställde till och med upp med flera företrädare.

Också här lockade konkurrensen: från torsdag morgon till fredag kväll hade samtliga partier tillfälle att under tvåtimmarspass hålla audiens och fick så chans att få sina synpunkter publicerade i pressen. De träffade också många psykoterapeuter, tog emot synpunkter och information.

Hur får man publicitet?

De dagliga tidningsartiklarna om mässan väcker utan tvekan lekmannens intresse. Som lockbete hade en morgontidning en kupong som ger 50 % rabatt på inträdesavgiften. Med denna biljett kan alla informationsstånd besökas och den ger också tillträde till alla s k miniseminarier, Dessa miniseminarier ger under hela dagen i tjugominuterspass lekmannen en lättförståelig inblick i t ex behandling av tandvårdsrädsla, suicidprevention, drogproblematik, barnterapi, parterapi, olika psykoterapimetoder och ger tillfälle till diskussion. Denna kongress för lekmän inom ramen för en fackkongress ger värdefull information till lekmän och intresserad allmänhet.

Ungefär 100 utställare och 260 föredrag lockar varje dag mellan 1 600 och 2 000 besökare och detta i en stad med en miljon invånare, i ett land med nio miljoner invånare. På sikt torde det vara ytterst värdefullt för vårt svårförståeliga yrkes ekonomiska möjligheter att på detta sätt göra det svåra mer begripligt för intresserade lekmän. Jag anser att vi kan lära oss mycket av de svenska kvinnliga kollegorna – (det råder en stark övervikt av kvinnor i yrket). Förvånande nog visade dessa kvinnliga kollegor vid mitt föredrag när frågan om jämställdhet kom upp ett mycket livligt intresse för frågan – männens andel av yrkeskåren blir faktiskt allt mindre.

Till slut vill jag understryka att jag gläder mig åt den möjlighet som öppnat sig att vi i fortsättningen kan fortsätta lära av varandra.