Ulf Gustavsson är Leg psykolog och leg psykoterapeut och tidigare chef för Röda Korsets Behandlingscenter i Uppsala. Ulf har i många år arbetat med ett särskilt migrations/flyktingfokus och är medförfattare till boken ”Krig tortyr och flykt – vad gör det med människan och hur kan vi hjälpa” (Natur & Kultur). På PsykoterapiMässan i höst håller Ulf i föreläsningen Att möta krigs- och flyktrelaterad ohälsa.
Psykisk ohälsa relaterad till svåra krigs- och flykterfarenheter förknippas vanligtvis med PTSD, men handlar ofta också om pågående stress förknippad med den osäkra situation flyktingen befinner sig i här och nu, samt även andra diagnoser/problembilder. Hur kan psykoterapeuten förhålla sig till detta? Behöver våra metoder modifieras för att vara tillämpbara? Hur påverkas behandlaren känslomässigt? Hur fungerar det att ha psykoterapi med tolk, och mötas över olika kulturer?
Vi ställde några frågor kring ämnet och vad han ser som den största utmaningen för psykoterapeuter idag.
Vad är det viktigaste att tänka på i terapirummet när man möter personer som har svåra krigs- och flykterfarenheter?
Att se hela människan, inte bara traumat. Inte minst många av de unga ensamkommande är resursstarka individer som tagit sig igenom ibland ofattbara svårigheter där det varit daglig kamp för överlevnaden. De är överlevare! De bär på ambitioner och förhoppningar om att få ett bra liv ifråga om t ex utbildning och arbete. En av de vanligaste fraserna som möter dem i Sverige är ”må dåligt”, t ex när vuxna resurspersoner omkring dem säger ”jag vet att du mår dåligt” – i all välvilja och medkänsla, men unga migranter/flyktingar är så mycket mer än traumatiserade individer som ”mår dåligt”. De går aldrig att reducera till enbart offer, för att anknyta till Viktor Frankl och den existentiella psykologin. Ett viktigt fokus som inte får glömmas bort är att det meningsskapande – att stödja till att skapa mening och aktivering i vardagen, utifrån individens livsvärden, också när man står i en svår och oviss yttre situation.
Vad är det svåraste med att ha psykoterapi med tolk, och att mötas över olika kulturer?
Jag och flera av mina kollegor tycker att de svårigheter som ibland beskrivs när det gäller att ha psykoterapi med tolk är kraftigt överdrivna. Just när jag skriver detta har jag stämt möte med en tidigare terapipatient, en flykting från Mellanöstern som jag haft i terapi under flera års tid, och som inte bara burit på svåra trauman förknippade med fångenskap och tortyr, utan också långvarig stress och oro gällande hans familj och barn. Vi har avtalat mötestid per sms, på svenska. Det slog mej när jag läste hans sms att det är första gången, efter flera års terapi, som vi kommunicerar på svenska utan tolk. Han har i dag lärt sig svenska så pass bra. Jag hade närmast glömt bort att vi i den långa terapeutiska processen hela tiden kommunicerat via tolk! Att ha tolk i terapirummet behöver inte begränsa vare sig det terapeutiska arbetet eller den personliga kontakten. Tolkens närvaro är en faktor i den terapeutiska ”settingen” som inte enbart behöver vara försvårande eller ett ”problem”. Tolkens närvaro – en tredje i rummet – kan i bästa fall också bidra till en viss trygghet, en viss igenkänning, och själva tolkandet saktar ned kommunikationen på ett sätt som ibland också kan underlätta att hantera den ångest som dyker upp.
Även svårigheterna att i terapi mötas över olika kulturer har ibland kraftigt överdrivits, enligt min mening. Likheterna mellan människor är så mycket mer slående än den kulturella fernissan. Vi har samma grundläggande behov, samma grundaffekter, vi reagerar på likartat sätt i situationer där vi ställs inför yttre faror och hot, och själva traumasymptomen är kulturöverskridande. Den viktigaste faktorn vad gäller att mötas över olika kulturer tror jag är vår egen inställning, vad vi lägger in i begreppet ”kultur”.
Vad ser du som den största utmaningen för psykoterapeuter idag?
Det är väl många olika slags utmaningar, antar jag – t ex att värna den mänskliga kontakten och relationen i en tid när digital kommunikation ofta premieras, inte minst av kostnadsmässiga skäl. Likaså att symptomdämpande piller inte ska bli en ersättning för läkande psykoterapi. Och internt hos oss psykoterapeuter att se till det gemensamma istället för att ifrågasätta och ”bekämpa” varann för att vi tillhör olika psykologiska skolor och inriktningar.
I den behandlingsverksamhet för traumatiserade flyktingar/migranter som jag ingått i har vi varit måna om att ha yrkesfolk med olika terapeutiska/psykologiska inriktningar, såväl psykodynamiker som KBT:are och ACT-inriktade behandlare. Även existentiell psykoterapi har varit representerad. Jag brukar tänka att om vi inte har tolerans för våra egna olikheter i synsätt, hur ska vi då kunna vara toleranta och öppna för de olika kulturer vi möter?
Varför tycker du att man ska besöka PsykoterapiMässan i höst?
Alltid värdefullt att få stimulans och input från kunnigt yrkesfolk och kollegor! Det stimulerar till egen utveckling. Också trevligt att småsurra och mingla i pauserna, och kanske träffa tidigare arbetskamrater som man inte sett på länge.
Ulfs föreläsning på PsykoterapiMässan: 3D – Att möta krigs- och flyktrelaterad ohälsa